Riksbanken kan inte påverka bankernas utlåning, bevis

Tidigare i år kunde man på di.se läsa att Riksbanken anser att en hållbar årlig ökningstakt av hushållens lån är 4,5% och att de har den nivån som riktmärke:

Hushållens växande lånebörda har varit och är en huvudvärk för Riksbanken. En långsiktigt uthållig takt bedöms vara i linje med den trendmässiga nominella tillväxten i BNP, vilket skulle innebära att lånen inte ökar som andel av BNP. Ett vanligt riktmärke är 4,5 procent fördelad på 2,5 procents real tillväxt och 2 procents inflation. Helst ska ökningstakten sålunda ned lite till för att Riksbanken ska bli nöjd.

Och här kan ni se var nivån legat från 1997. Årlig tillväxttakt har legat långt över den nivå som Riksbanken anser hållbar i 15 år. Man kan bara dra en slutsats av detta, Riksbanken har ingen kontroll alls över bankernas utlåning, de lyckas inte ens komma i närheten av sina ”mål”. Samtidigt påstår (eller låtsas) Riksbanken och läroböcker att Riksbanken visst styr bankernas utlåning för att de kan manipulera repo-räntan (trots att svenska banker aldrig använder repor…..). Om Riksbanken verkligen kunde påverka bankernas utlåning så hade de sett till att den inte översteg 4,5%/år.

Om det inte är Riksbanken som styr penningmängden/bankernas utlåning (som utgör 97% av penningmängden) så måste det vara  privata banker som gör det och så har det varit enda sedan Riksbankens kreditkvoter avskaffades 1985 (se novemberrevolutionen här). Innan dess bestämde Riksbanken hur mycket kredit en bank fick skapa och var krediten skulle allokeras. Efter 1985 har några få privata banker styrt och manipulerat svenska ekonomin genom sitt monopol på att skapa pengar och Riksbankens uppgift gick från att vara kreditdiktator till bankernas slav, en statlig organisation som hjälper banker att skapa pengar ur tomma intet genom sitt monopol.

Tillägg: Kreditkvoterna gällde endast för de banker som hade statliga garantier. Privatpersoner och företag som inte hade dessa förmåner fick skapa krediter som de ville.